Första säsongen på NPU i Chicago
Hej igen!
Det har varit mycket att stå i sista veckan. Finals week är något som man drömmer mardrömmar om. Mer om det senare i bloggen. Ni som läste senaste blogginlägget har koll på att jag spenderade förra terminen på Young Harris College i Georgia. Nu ser ni att jag är någon helt annanstans. Innan jag berättar om min säsong på NPU tänkte jag nämna lite om min transferprocess.
Tankar om transfer
Som jag nämnt tidigare är Young Harris College en fin skola. Lärarna är super och det finns mycket trevligt folk på skolan. Jag började min termin på YHC med bra humör. Skolan gick super och fotbollen höll hög kvalité och var rolig. Inga problem alls.
Helt plötsligt var det något som slog mig. YHC är som sagt en bra skola, men det var något som saknades. Det fanns några tusen studenter och det var bra stämning.
Däremot låg skolan två timmar från närmaste ”storstad”. Det var inget jag tänkte skulle vara ett problem innan jag åkte, men helt plötsligt var det något som gnagde. Det blev väldigt mycket fokus på fotbollen och skolan, vilket jag var ute efter egentligen, men kanske inte till en överdrift.
Veckorna gick och jag började tänka mer och mer på hur det skulle vara att bo i en stor stad. Det var nog efter Spring Break då vi var nere i Florida och Daytona Beach som jag verkligen kände att jag ville testa något nytt. Jag ville få ut mer från collegeupplevelsen.
Bokad då in ett samtal med Robin om möjligheten till att göra en transfer. Berättade hur det kändes och vad jag ville ha ut av en transfer. En större stad, ungefär lika stor skola och till ett lag som håller hög kvalité i sin division.
North Park University
Robin berättade då om svenske Coach Kris Grahn som är Coach här på North Park, Robins tidigare skola. Här var det guld och gröna skogar i mina ögon. Ett lag som i D3 som år efter år har bra spelare, med ungefär liknande ambitioner som jag. Jag fick efter många om och men prata med Coach Grahn. Det var inte lätt att få till det samtalet då jag var tvungen att vänta på en release form från YHC, som hade en tränare som verkligen inte ville släppa mig. När jag och Coach Grahn pratade så blev jag helt såld och här är jag nu.
Det jag verkligen vill lyfta fram är att det verkligen underlättar enormt att ha hjälp från Athleticademix under en sådan process. Man har alla möjligheter att byta skola om man inte känner sig hemma på sin skola, och det tycker jag verkligen man ska göra. För jag kände hela tiden att jag verkligen trivdes på college, men kanske inte just där YHC låg. Jag ville aldrig hem till Sverige igen, jag ville testa en annan skola och det blev succé.
Säsongen med North Park University
Det var otroligt varmt när vi landade i Chicago den 19 augusti, upp emot 30 grader, vilket är svårt att tro nu när det är 
minusgrader. Försäsongen som vi hade i år kommer inte att glömmas. Två träningar om dagen i den värmen var jobbigt men otroligt kul. Vi hade en bra känsla i laget, vi visste också att vi hade ett bra lag.
Efter två träningsmatcher så var det dags för förstamatchen mot Albion College, som ligger i Michigan ungefär 3 timmar härifrån. Det blev aldrig riktigt någon spänning och matchen slutade 8-0 till oss, där jag fick göra mitt första collegemål och min första collegeassist. Känslan efter den matchen var grym.
Dagen efter spelade vi mot #3 University of Chicago. Den matchen var ett slag i ansiktet. Vi tog ledningen men förlorade matchen med 1-3. Helt plötsligt var vi nere på botten. Följande matcher var upp och ner. Vi hade nog förväntat oss bättre resultat, vi hade efter 12 matcher spelade, ett record på 8-4, vilket inte alls var nära vår målsättning.
8 raka vinster
Efter det tog vi oss i kragen och vann 8 raka matcher. Efter de 6 första segrarna hade vi säkrat titeln i CCIW, vår conference, och var framme vi Conference Tournament. Vi vann vår semifinal mot Elmhurst som var riktigt revanschsugna, och sedan besegrade vi Illinois Wesleyan i finalen. Den känslan var obeskrivlig. Vi hade gjort det vi ville även fast det var lite knackigt i början av säsongen. Skönt!
Vi var då klara för det nationella slutspelet. Efter att ha följt lottningen live på tv, fick vi reda på att vi skulle få spela på hemmaplan, vilket var otroligt skönt. Det stöd vi hade från publiken i våran första slutspelsmatch var helt galet. Vi spelade mot Pacific Lutheran, från staten Washington. Deras hemresa var nog tung efter en förlust med 6-1. Fick även game-winning-goal när jag gjorde 2-1 målet. 
Andra ronden i slutspelet blev betydligt jobbigare. Efter att vi haft ledningen i princip tills sista minuten så gör Gustavus Adolphus 1-1 på ett riktigt kontroversiellt sätt. Inte mycket att göra. Matchen gick till förlängning och sedan straffläggning. Det var första straffläggningen på länge för mig. Jag fick slå tredje straffen och det har aldrig varit så skönt att göra mål. Vi vann matchen och stämningen var galen. Publiken var galen, och det hade aldrig varit roligare med fotboll tidigare.
Vi var då klara för nästa runda, sweet sixteen. Där ställdes vi mot Calvin, också på hemmaplan, som hade ett record på 21-1-1 och var favoriter att vinna hela turneringen. Vi var det bättre laget. Vi hade chanserna, vi hade en boll i ribban och nere på mållinjen. Calvin vann efter förlängning bara två minuter från straffläggning. Det var nattsvart. Vi var bättre, vi ska vinna den matchen alla dagar i veckan. Samtidigt var det spelmässigt vår bästa match under hela säsongen, men marginalerna var inte på vår sida. Sånt är livet.
Summering
Säsongen för egen del var den bästa på länge. Jag slutade delad 4 i conference skytteligan på 9 mål och hade också 4 assist. Laget rankades som #12 när säsongen var slut, vilket är bra, och något som vi ska vara stolta över. #22 ser fram emot nästa säsong då NPU går hela vägen.
I nästa blogginlägg tänkte jag berätta lite mer om Chicago som stad, för att spela fotboll är inte det enda jag gör här borta. Jag tänkte också berätta lite mer om skolsystemet på här på college. Hoppas att det är intressant läsning jag bjuder på, och kom ihåg, finns det några funderingar är det bara att höra av sig på Instagram, @williamsandkvist, så kan jag ta upp det i nästa blogginlägg. På återseende!
