Mitt första inlägg och Super Bowl upplevelse
Halloj allesamman!
Nu är det äntligen min tur att få låna gästbloggen. Det ska bli riktigt kul, i alla fall för min del! Men jag hoppas även att något av det jag säger kommer underhålla er. Under februari månad tänker jag bete mig som den influenser jag ville bli men aldrig blev. Genom att förmedla lite om hur jag har det här i USA.
En mycket speciell dag för mig
Idag är det ingen vanlig dag här i USA, utan det är den största sportdagen under året som hela landet upplever. Det förbeställs chicken wings, ranch sauce, pizza, hot dogs och så något gott att dricka på det. Jag snackar såklart om Super Bowl, och i år är det första gången jag ska få se matchen i USA!
Jag har försökt tidigare år att se matchen, men som många vet så visas det under nattid hemma i Sverige, och jag har nog aldrig klarat av att hålla mig mer vaken än till half-time showen.
I år spelar Kansas Chiefs mot San Franciscos 49’ers. Inte för att jag är så speciellt insatt i någon av dessa lagen, men jag är ändå extremt taggad över vad som komma ska. Spelplanen för idag är att vi ska skaffa massa mat och sitta och njuta av matchen tillsammans med resten av laget.
Produktiv dag hittills
Än så länge har min dag inte varit speciellt spännande, men mer produktiv. Jag startade dagen med en stund på gymmet för att försöka bygga upp mina klena muskler. Man kan göra sitt bästa men som lagets sjukgymnast sa ordagrant ”vissa har inte möjligheten att bli bättre” samtidigt som hon vänder sig om och kollar på mig. Jag vet inte om det var menat mot mig men som den lättkränkta personen som jag är så valde jag att det personligt;)
Nu sitter jag i vad vi på James Madison kallar ”APC”. Här sitter atleter och pluggar och försöker kamma in sina study hours för veckan. Jag försöker fokusera tillräckligt mycket så jag hinner bli klar med mina uppgifter innan det är dags för Super Bowl. Jag ska vara ärlig, det går sådär. Alla mina tankar går åt kvällens event, samt att mamma väljer att ringa mig 24/7.
Lite om mig för er som är intresserade
För 19,5 år sedan föddes jag i Bjärred och fick det extremt unika namnet Julia av mina trevliga föräldrar. Jag har bott i den fina staden Bjärred hela mitt liv och ser framemot att komma tillbaka hem igen till sommarn. I Sverige har jag en mamma, pappa, storasyster, samt en bonuspappa, två bonussystrar och en bonusbror som väntar ivrigt på mig att komma hem(i mina tankar gör de iaf det). Jag skulle vilja tro att någon vän eller två saknar min närvaro också, men lovar ingenting.
Fotbollsbakgrund
Jag har spelat fotboll i snart 14 år. Haft nöjet att bli tränad av min fotbollsidol, min pappa, i större del av min fotbollskarriär. För er som har haft era egna föräldrar som tränare. Vet att det är både en gåva och förbannelse i samma person. Skämt åsido, så är jag väldigt tacksam över de lärdomar som min pappa har lärt mig. Det är mycket tack vare honom som jag har fått sån otrolig möjlighet att komma till USA för att spela fotboll.
Jag har spelat hela mitt fotbollsliv för klubben Borgeby FK. Det har aldrig funnits en anledning för mig att lämna min klubb. Om ni är en stammis här på Athleticademix så är det inte första gången ni har hört om klubben Borgeby FK. Jag har upplevt så många minnesvärda stunder med laget. Allt från Gothia cup vinst till SM- guld till sitta på en buss i 14 timmar för att spela en match i minus grader. (alltid kul)
Tankar om college
Jag har ofta haft planer om att åka till USA för att spela fotboll på college nivå. Men det var först under mitt tredje år på gymnasiet som det sågs som en verklig möjlighet för mig. Robin Hals kontaktade mig och sa att jag har potential att åka till USA. Att han gärna skulle vilja hjälpa mig ta mig dit. Och det var så mitt största äventyr hittills började.
Det var många jobbiga hinder som låg framför mig i Sverige; SAT, TOEFL test och allt pappersarbete med den Amerikanska ambassaden. Men för att sammanfatta det snabbt så var det såååå värt det.
James Madison University är en mycket speciell plats, som jag håller nära till hjärtat. Alla människor här är så öppna och välkomnande, så det var väldigt lätt för mig att känna mig hemma. Jag må då säga att det var en stor skillnad på hur sociala människorna är här, jämfört med hemma i Sverige. Att komma från en kultur där vi står 10 meter ifrån varandra vid ett busstopp till en kultur där man blir hembjuden för att dricka kaffe med människor man precis har träffat.*
True story
* True story* På väg hem från USA under jullovet var jag tvungen att mellanlanda i England. I kön för få mitt boarding pass så träffade jag på ett gammalt par som sa att de bodde precis bredvid James Madison. Vi gav varandra våra nummer (för jag ville inte verka otrevlig). Så sa de att jag borde komma förbi någon dag. Så svensk som jag är sa jag ”ja självklart”, men hoppades på att de skulle glömma bort att jag existerade.
Tyvärr blev det inte så. För en vecka in på vårterminen fick jag ett sms där de frågade om inte jag ville komma över och hälsa på. Jag har sett för många skräckfilmer och hört för många mordpoddar för att veta att man aldrig ska åka hem till någon man precis träffat. Men jag kan inte säga nej. En liten del av mig ville bevisa samhället fel och att det faktiskt finns många snälla människor i vår värld. Så en torsdag eftermiddag efter mina lektioner så svängde jag förbi paret och det visade sig att de var ett otroligt trevligt och välkomnade par och inte alls hade några tankar om att kidnappa mig. Så slutet gott allting gott.
Det var allt jag hade för mig i mitt första inlägg, så tills jag skriver igen så får ni ha det så underbart!!
Puss och kram skumbanan:)
(mitt svenska lag)
(mini-äventyr med mitt amerikanska lag till en glasskiosk)
(mer äventyr med laget till en DC United match)