En inblick från mina tävlingar i Florida & Arizona
Hej gänget! Jag befinner mig just nu i Phoenix, Arizona och förra helgen var jag i Orlando, Florida. Det är surrealistiskt när man tänker på det.
Halva veckan är jag i 30 gradig värme och halva veckan är jag hemma i Minneapolis cirka 5 grader haha. Det känns lite som man drömmer.
Jag tänkte iallafall berättade lite om förra helgen och även ge er en inblick från mina tävlingar i Florida & Arizona från denna helg. Detta blir antagligen mitt sista inlägg här på Athleticademix, så jag ska försöka göra det mesta av det 😉
Tävlingen i Florida
Dagarna innan vi åkte var jag förväntansfull och lite nervös. På grund av en hälskada hade jag inte tävlat utomhus på två år. Jag visste inte riktigt vad jag hade att förvänta mig. Jag köpte solkräm och packade ner kepsen :)))
Det skulle bli mellan 35–38 grader hela helgen. En värme jag inte mött sedan sommaren förra året om ens någonsin. Min tränares inställning för den här tävlingen var att ha roligt och se det mer som träning än tävling.
Jag skulle tävla i 100m, 200m och 4x100m stafett. Tre grenar jag inte brukar göra. Häcken skulle jag vänta med en vecka för att mjukstarta kroppen. Dagen efter vi anlänt var det träning innan tävling, som sagt träningsläger ish 🙂
Det är varmt i Florida
Jag tränade häck runt 11:00 i strålande sol och jag svettades som en gris. Jag tror jag aldrig har svettats så här mycket haha. Luften i Florida är så sjukt fuktig så det nästan känns som att ta en dusch när man går ut. Visst är det underbart med sol och värme, men det är också svårt att träna i.
Efter det ganska jobbiga träningspasset åkte jag tillbaka till hotellet för att hämta kraft. Jag passade på att äta och dricka mycket vatten och bara ladda!
På kvällen skulle jag springa 200m. En distans jag aldrig sprungit innan. Jag var nervös, men förväntansfull. Jag anlände till arenan och började värma upp. Kroppen kändes förvånansvärt bra även om jag klart var lite seg efter förmiddagens träningspass.
Det var 17 heat och jag var i heat 11, så det var en del väntan innan jag skulle springa. Jag såg mina träningskompisar springa i heaten före mig och jag hejade på och försökte lära mig av vad jag såg dem göra. Sedan var det min tur och jag sprang på som bara den. Jag lyckades vinna mitt heat och sprang på en hyfsat bra tid för att vara första gången. Sedan var det hem till hotellet och ladda om inför morgondagens tävling.
Från min egen dagbok
Jag brukar skriva lite dagbok när jag tävlar och skrev en liten snutt under lördagen som jag tänker jag kan dela med mig av:
19/3 2022
Florida
Jag befinner mig just nu i Orlando (Florida). Sprang 200m igår och det kändes förvånansvärt bra 🙂 25,19!
Sprang stafett idag, men vi växlade ur oss… ingen verkar arg. Det händer såklart när man springer stafett att det blir fel. Jag ska börja värma upp till 100m om en stund! Det ska bli kul :))) jag vet hur man springer 100m.
Jag försöker bara njuta av stunden, att jag är här. Vilken lyx!!! Jag är i Florida och tävlar! Ibland (ganska ofta) glömmer jag hur bra jag har det. Jag är så tacksam för denna resa. Jag är så glad för att jag har så fina människor runt mig som alltid finns där. Känner lite stress över att åka hem igen! Jag vill inte lämna, men det kommer bli bra! Man måste lämna för att kunna uppskatta. Och hemma finns Tori<3
Nu ska jag ladda inför 100m och sen är det semester ett par timmar;)))
Jag tänker att det kan sammanfatta Florida😊 Delar med mig av lite bilder nedan
Vi åkte till Universal lördagkväll:)))
Arizona
Jag har varit mer nervös inför den här tävling eftersom inställningen är mer som en riktig tävling. Senaste gången jag sprang 100m häck var sommaren 2020, så jag vet verkligen inte vad jag ska förvänta mig. Jag är peppad, men också nervös. Det ska bli kul att se var jag är någonstans.
Vi kom hit igår eftermiddag. Det är två timmars tidsskillnad, så eftermiddag här är snare kväll i Minneapolis. Vi gjorde en snabb shake-out på arenan innan kvällsmat. Det är sjukt vackert här. Jag är nästan kär. Arenan på Arizona State University var nog bland den finaste jag besökt hittills. Palmerna runt om, blågrå banor och sen lite solnedgång 🙂
Det är så sjukt coolt att jag får möjligheten att resa runt till alla dessa ställen i USA. Jag hade absolut kunnat tänka mig att flytta till Arizona. Till skillnad från Florida, så är luften här torr och det känns inte alls lika varmt. Det är precis som jag vill ha det. Du kan vara i solen utan att svettas sönder. Underbart.
Ikväll ska jag tävla 100m häck och 200m. Jag uppdaterar mer när jag tävlat. Nu ska jag bara slappa i skuggan och plugga lite.
På flygplatsen påväg hem
Nu sitter jag på flygplatsen påväg hem. Jag skrev inget efter jag tävlade fredag eller igår, men nu känner jag mig redo att uppdatera er.
Efter fredagen var jag arg och irriterad. Det var inte egentligen så att häcken gick dåligt, men det kändes segt och trögt. Jag kunde liksom tänka när jag sprang, vilket inte är meningen. Jag brukar säga att när du inte minns loppet du sprang, då har du sprungit riktigt bra haha.
Cirka 40mim efter häcken sprang jag 200m. Det gick bra. Jag kunde bara springa ut min ilska, vilket var skönt. Efter jag var färdig med mina grenar ville jag bara krama om min familj och gråta en skvätt. Jag var helt slut. Det är oftast när jag känner mig helt emotionellt slut som jag saknar min familj som mest. Det finns inget som slår en kram från en familjemedlem när du känner dig som mest sårbar.
Relationen med min coach
Min coach här är riktigt bra, men han känner mig inte 100% ännu, vilket är normalt. Därför blir det ibland lite fel när han ger mig feedback för jag behöver ha det på ett visst sätt efter att jag tävlar och ibland missförstår vi varandra. Jag kände mig därför ganska låg efter vårt snack och var inte alls sugen på att springa häckfinal dagen efter. Det enda jag ville göra vara att lägga mig mer och bryta ihop en stund, men jag kände inte att jag kunde göra det.
Jag var säker på att när jag väl hade brutit ihop, så skulle jag hämta mig och komma tillbaka. Gick och lade mig tidigt och efter frukosten på lördagen ringde jag hem. Jag tillät mig själv att bryta ihop totalt inför mina föräldrar och bara säga allt jag kände. Det var exakt det jag behövde. När jag väl hade gjort det kändes det lättare, men jag var fortfarande inte peppad inför att tävla.
Att leva som idrottare på college
Det är väldigt speciellt att leva som idrottare på college. Det är det coolaste jag har upplevt och jag är så tacksam varje dag, men det är också det tuffaste och svåraste jag någonsin varit med om. Att konstant ha den pressen på sig att prestera och vara där för ditt team är fantastiskt, men du blir också trött. Vilket är helt okej.
Jag tror att problemet vi har bland oss idrottare är att vi inte tillåter oss att acceptera och vara ärlig över vad vi känner. Du får vara trött och inte orka. Det är okej, du behöver känna dem känslorna för att sedan känna dig glad igen. Jag har övat mycket på detta.
Förra terminen berättade jag inte för någon hur jag kände och till slut tog det bara stopp. Jag gick helt in i väggen. Ingen människa kan klara allt ensam, du måste sträcka ut en hand och hämta kraft emellan åt. Det viktigaste är att du lär känna vad du behöver göra i de stunderna. För mig är det att ringa min familj eller sätta mig ner och skriva.
Bästa säsongsöppningen hittills
Nåja. Några timmar efter detta tog jag mig till arenan och jag hade en väldigt avslappnad känsla. Jag skulle bara se detta som träning och en del av processen. Varje tävling är en del av min resa och det är inte nu jag ska vara bäst.
Jag började min uppvärmning och det var varmt, cirka 38 grader. Jag försökte bara andas och ta det för vad det var. Min coach sade till mig att han uppskattade att jag var lugn och hade tagit med mig hans feedback på ett bra sätt. Jag försökte intala mig själv att det är enkelt att springa 100m och att det bara skulle vara några hinder i vägen.
Sedan gick jag ut på banan, ställde in mina block och tog ett djupt andetag. Jag är fart!!! Från start till mål. Sedan hörde jag startskottet och jag sprang ut ur blocket och över häckarna. Det finns fortfarande mycket kvar att utveckla, men min tid var mer än två tiondelar bättre än dagen innan och jag var nära mitt personbästa. Det är den bästa säsongsöppningen jag gjort hittills.
Vad tar jag med mig från detta, jo att det går att ändra ditt mindset. Du klara så mycket mer än du tror. Det enda du behöver göra är att lita på dig själv och din förmåga. Jag lovar dig att det går.
Jag hoppas att detta gav en liten inblick i mina tankar och funderingar under en helg när jag tävlar. Det har varit så roligt att få dela med mig av min vardag till er och jag hoppas att jag har kunnat inspirera några av er. Tveka inte av att höra av er om ni har några frågor eller funderingar!
Sabba hälsningar,
Maja
