Min historia – Ebba Costow

När jag startade mitt college äventyr under sommaren 2019 delade jag mina första tankar och upplevelser i gästbloggen. Nu, fem år senare, har jag nått slutet på denna fantastiska resa. Därför känns det passande att avsluta detta kapitel på samma inspirerande sätt som jag en gång började, genom att återigen dela med mig av mina erfarenheter samt reflektioner.

Att åka till college har varit en av de mest formgivande åren i mitt liv. Den utveckling jag har genomgått sportsligt, akademiskt, språkligt, samt personligt är enorm. Det som från början var tänkt att det skulle bli tre och ett halvt år, blev helt plötsligt fem.

Här är min resa.

Min bakgrund

Min första kärlek var fotbollen. När jag var 8 år satt jag i bilen påväg till en fotbollsträning med min mamma och sa ”Om jag någonsin säger att jag vill sluta spela fotboll måste du säga nej. För det vill jag egentligen inte, jag älskar fotboll mer än något annat. Lova mig att du påminner mig om det.” Min fina mamma försökte förklara att saker och ting kan förändras och att det inte är upp till henne. Men det vägrade jag acceptera.

Jag är nu 24 år gammal och har än idag samma barnsliga kärlek till fotbollen. Jag visste inte alltid att fotbollen skulle ta mig till USA, men jag visste att den skulle ta mig långt på ett eller annat vis.

Från 4 års ålder i den lilla klubben Funbo IF tog jag mig så småningom till IK Uppsala Fotboll i Elitettan. Det var där jag spelade medan jag gick NIU på Celsiusskolan i Uppsala. Under gymnasietiden hade jag många funderingar på vad jag ville göra därefter. Jag har alltid varit en studiemotiverad person och visste att jag ville fortsätta studera på universitet. Dessvärre bevittnade jag många av mina äldre lagkamrater tvingas välja mellan studier och fotboll. Det var sällan hållbart att fortsätta med båda parallellt.

När college dök upp som ett alternativ var jag helt såld. Det kändes som den perfekta lösningen. Till en början försökte jag starta processen på egen hand. Jag hade mejllkontakt med coacher, en flög till och med till Sverige, och jag gjorde mitt SAT under våren i tvåan. Men det tog inte lång tid innan jag insåg att jag hade tagit mig vatten över huvudet. Den tid och energi det tog var överväldigande och resultaten var inte som jag hade hoppats på.

Därav började jag prata med olika agenturer. För mig stack Athleticademix ut som den mest genuina och professionella agenturen. Jag kände ett starkt förtroende att de skulle hitta de bästa möjliga alternativen för mig. Under sommarlovet inför 3:an signerade jag med Athleticademix och blev då Robins näst första spelare. Det blev startskottet för mitt fantastiska äventyr!

När jag signerar med Athleticademix i juni 2018.

Collegeprocessen

Från start berättade jag för Robin att min prioritet var att spela och studera på så hög nivå som möjligt. Vilket stat skola låg i, om det var en stad eller inte, om skolan var stor, liten, statlig eller privat, kvittade. Min prioritering var den akademiska och fotbolls kvalitén.

Efter lite pappersarbete drog den roliga biten igång. Nämligen att bli marknadsförd och se vilka skolor som var intresserade. Höstterminen i trean var en exalterande men nervös period. Jag kollade min e-post flera gånger om dagen i hopp om att få ett mejl från en coach. En vecka kunde jag få kontakt med tre skolor, för att sedan gå tre veckor utan att höra något. Det är definitivt en spännande tid, men det gäller att ha tålamod.

I november kom huvudtränaren från University of Kansas till Sverige för att se mig spela. Det var otroligt nervöst men kändes bra att han var villig att komma hela vägen hit. Några veckor senare blev jag inbjuden av University of Alabama (UAB) att flyga över för att besöka skolan. Jag var där i 48 timmar och det var en av de mest minnesvärda delarna av processen. Att få se campuset, träffa coacherna, spelarna, samt uppleva atmosfären på plats var magiskt. Jag fick en rundtur av deras fantastiska faciliteter och det var imponerande att se hur mycket de investerar i deras idrottare. Den här resan gav mig definitivt mersmak för college (se min videoblogg från UAB här).

Dagen efter jag flög hem var det dags för showcase i Linköping. Men redan samma kväll fick jag ett samtal från min favoritskola,  Kansas. Jag blev erbjuden ett stipendium och tackade ja direkt. Tränaren skrattade och bad mig prata med Robin samt mina föräldrar först, men jag visste där och då att jag skulle spela för Kansas följande år.

Slår hörna för University of Kansas freshman year.

University of Kansas

Jag började mitt stora äventyr i den inte särskilt stora orten Lawrence, Kansas. Trots att orten inte var särskilt stor, var universitetet det. Mina föraningar om hur det skulle vara att  bo bland majsfälten i Kansas visades sig snabbt vara långt från verkligheten. Med 30 000 elever pulserade Lawrence med liv och energi.

Det tog inte lång tid innan jag insåg vilken fantastisk gemenskap och skolanda som präglade hela staden och universitetet. Denna starka anknytning till att vara en så kallad ”Kansas Jayhawk” sträckte sig dessutom långt bortom campusets gränser. Under x antal resor till bortamatcher i alla möjliga delstater möttes jag av folk som såg Jayhawk loggan på mina kläder och glatt utropade ”Rock Chalk!” (varpå jag förväntades svara ”Jayhawk!”).

Det mest överraskande med University of Kansas var just den enormt starka skolandan. Det stöd och den kärlek alla elever delar till skolan samt dess skollag är inte likt något jag sett förr. Det var en chock när jag gick ut genom tunneln i min college debut och blev välkomnad av en publik på över 1 000 supportrar. Jag kommer aldrig glömma känslan första gången jag stod ute på planen med den uppradade startelvan riktad mot den amerikanska flaggan medan nationalsången sjöngs. Med blicken utöver publikhavet fick jag rysningar i hela kroppen. Det kändes helt surrealistiskt.

Höjdpunkten i Kansas var garanterat när vi spelade i slutspelet för BIG12 (vår conference). Inför slutspelet var vi rankade #11 i landet. Vi gick segrande ur två tuffa motstånd i kvartsfinalen samt semifinalen. I finalen mötte Texas Christian University (TCU). Vi vann med 1-0 och blev därmed BIG12 champions inför en publik på 2 025 personer.

Mitt Kansas Jayhawks vann slutspelsfinalen i BIG12.

Transfer

Mitt andra år på Kansas blev inte som planerat. Pandemin kom och jag var fast i Sverige i 5 månader. När jag väl lyckades flyga tillbaka till USA var allting annorlunda. Till skillnad från Sverige var det otroligt strikt i USA gällande förhållningsregler till Covid. Helt plötsligt kändes det tidigare sprudlande Kansas som den mest isolerande platsen på jorden. Livligheten bland majsfälten hade skiftat till att jag istället kände mig fast i majsfälten. Jag mådde inte bra.

Dessutom hamnade jag och min huvudtränare lite i klinch. Trots att jag hade startat och spelat otroligt mycket under mitt första år påstod han nu att jag inte höll nivån. Jag vägrade acceptera detta och bestämde mig för att jobba hårdare än alla andra och återigen förtjäna min startplats. Vilket jag även sa till min tränare. Han mer eller mindre fnös, men jag hade gett min fan på att bevisa för honom samt mig själv att jag platsade.

Jag tränade och slet hårdare än jag någonsin gjort tidigare. På planen, i gymmet, och i alla andra delar av mitt liv. Efter 4 månader av slit var jag övertygad om att jag inte bara förtjänade speltid, men en startplats. Jag spelade bättre än jag någonsin hade förr. Det var då dags för den sista matchen för året, en träningsmatch mot ett D3 lag. Efter 90 minuter och en 4-0 vinst hade han bytt in alla 35 spelare, inklusive 3 målvakter. Förutom mig.

Trots att jag inte ville lämna, och att jag för merparten hade haft en fantastisk tid i Kansas kände jag mig tvungen. Jag hade gjort allt i min makt för att motbevisa min tränare. Tyvärr hade han redan bestämt sig angående mig. Efter att samtalat med Robin kom vi fram till att det var i mitt bästa intresse att göra en transfer.

Att göra en transfer är långt ifrån en lätt process, därför är jag otroligt tacksam att jag hade Robins stöd och hjälp under den här tiden. Efter att ha genomgått transfer processen är mitt tips att tänka efter, och att tänka efter länge, innan man gör en transfer. Vantrivs du ska du självklart inte stanna, men håll i åtanke att det inte är en lätt process, och fundera om du har gjort allt du kan för att trivas på den skola du är på idag. Trots de utmaningar jag stötte på är jag otroligt nöjd med mitt beslut. Det blir inte alltid som man vill, men ibland blir det till och med bättre.

Med munskydd inför matchen mot Texas Longhorns under pandemin.

DePaul University

Efter en utmanande period i Kansas hade jag inte kunnat hamna mer rätt. Majsfälten byttes ut mot skyskrapor. En tränare som gav mig noll förtroende byttes ut mot en ledarstab som trodde på mig som person och spelare till hundra procent. Jag fick en nyckelroll i laget och det har gjort otroligt mycket för min sportsliga samt personliga utveckling.

På sätt och vis har jag fått det bästa av två världar. Jag fick uppleva en stor statlig skola mitt ute i ingenstans, följt av en privat stadsskola där staden blev mitt campus. Chicago är en otroligt häftig stad med en fantastisk matkultur, professionell sport, och den perfekta blandningen av stad och strand.

Med DePaul har jag fått spela och resa till alla möjliga platser. Från New York City och Washington DC till Alabama och Nebraska. Jag har sett många häftiga ställen, men i min bok kommer förstaplatsen för bästa stad alltid tillhöra Chicago.

Om du var uppmärksam i mitt intro-stycke kanske du la märke till att jag var på college i fem år. Eftersom Covid åsamkade alla college atleter en säsong, fick alla dåvarande idrottare rätt till ett extra år av college. Då jag blev kär i DePaul samt Chicago och mina coacher erbjöd mig en femte säsong var det ett solklart ja!

Dessutom fick jag möjligheten att addera kurser till mitt program. Jag har alltid varit en studiemotiverad person och då jag tycker om DePaul’s Business School var detta endast en bonus för mig. Jag fick välja och vraka bland roliga och intressanta kurser. I juni 2024 tog jag examen summa cum laude med en double-major i Business Management Leadership och Digital Marketing.

Spelar hemmamatch 2023 med mitt DePaul University.

Var det värt det?

Svaret är ja. Min resa var inte alltid lätt, men jag ångrar ingenting.

• Vänner och kontakter: Jag har träffat fantastiska människor jag aldrig hade träffat om jag stannat i Sverige.
• Faciliteter och resurser: Jag har fått spela fotboll på en hög nivå med faciliteter och resurser utan dess like.
• Resandet: Jag har fått resa över hela USA och sett allt ifrån storstäder som San Francisco till små orter som t.ex Normal i Indiana.
• Engelskan: Från att haft en  knackig och osäker engelska har jag nu en avancerad engelska förmåga.
• Utbildningen: Jag har en fantastisk utbildning i bagaget som öppnat många dörrar.

Den utveckling jag genomgått är multidimensionell. De utmaningar jag stött på, de vänner jag skaffat, och de erfarenheter jag samlat på mig har format mig till den jag är idag.

Jag är evigt tacksam för denna resa och ser fram emot att hjälpa andra unga fotbollsspelare uppleva sina egna collegeäventyr. Det är just därför jag nu valt att börja jobba för Athleticademix. Min kärlek för fotbollen är fortfarande lika stark och mitt mål är att öppna dörrar för andra fotbollsspelare. Att åka till college är det bästa beslutet jag tagit och jag vill att andra ska få samma chans. Särskilt de som drömmer om att kunna studera och spela fotboll utan att behöva välja den ena över den andra.

Jag hoppas att min berättelse inspirerar er till att följa era drömmar och ta chansen. Många säger at gymnasiet är den bästa tiden i livet, men college är faktiskt den bästa tiden i livet.

Slutligen vill jag tacka familjen: mamma, pappa, Johannes, Agnes, Eric, och Maria, som kommit och hälsat på mig två gånger därborta. Det betydde otroligt mycket för mig och det är två av de roligaste veckorna jag haft i USA. Jag vill även tacka mina amerikanska vänner och deras familjer som tagit hand om mig som om jag vore en del av familjen. Stort tack till familjen Sheridan, Angotti och Van Beest.

Familjen Costow och familjen Van Beest samlande på Ebbas examensfest.