Nyhetsbloggen

Min historia – Andreas Agrell

Min historia – Andreas Agrell

Nu är det dags för er att lära känna mig bättre och få veta mer om min resa – hela vägen från att jag tog del av min första föreläsning om college till att jag nu arbetar som anställd som ansvarig för herrfotbollen här på Athleticademix. Jag kommer främst att gå in närmare på varför det blev just college för mig och hur mitt äventyr var i stora drag kombinerat med några tips till er längs vägen. Avslutningsvis kommer jag berätta om vad mina college-år gett mig och hur det har format mig till den jag är idag!

Varför blev det college för mig?

Efter att ha spelat fotboll, bandy, ishockey och innebandy som liten föll till slut valet på fotboll vid 13-14 års ålder. Där och då blev jag en del av IK Sirius rätt så nystartade akademi.

När jag tillhörde U17-laget och det var dags att söka in till gymnasiet var det aldrig några tvivel om att jag skulle välja elit-idrottsgymnasium. Enkelt uttryckt ville jag maximera mina möjligheter till att bli så bra som möjligt i fotboll. Dessvärre åkte jag på en ryggskada i årskurs ett, vilket höll mig borta från fotbollen i princip hela första året. Detta innebar att jag i mångt och mycket tvingades pausa min fotboll. Det gav å andra sidan mig mer tid till studierna. Studierna i sig har alltid varit extremt viktiga för mig från dag ett vid skolbänken. Enkelt uttryckt har jag alltid satt ribban väldigt högt.

Hursomhelst, i årskurs 2 på våren kom det en college-agentur till skolan och föreläste om college. Där och då hade jag inte hört mycket alls om college förutom att jag hade en två år äldre kompis som hade påbörjat sin resa borta i USA.

Med spel i Sirius U19 och U21 vid den här tiden hade jag heller inte funderat supermycket kring vad jag skulle göra efter gymnasiet. Det enda jag hade klart för mig var att jag skulle fortsätta spela fotboll på en så hög nivå som möjligt samtidigt som jag skulle plugga vidare på något sätt. Studierna var som sagt högt prioriterade. Direkt efter föreläsningen bokade jag in ett möte med agenturen. Desto längre tiden gick efter det mötet, desto mer kändes college som ett passande alternativ för just mig. Att kombinera universitetsstudier med en fortsatt fotbollssatsning var som klippt och skuret för att göra i USA till skillnad från i Sverige!

Hur såg min process ut?

Nu kanske det låter som att det var ett enkelt val för mig att besluta mig om college, men det var det inte! Mötet och föreläsningen hölls i april månad medan jag bestämde mig för college i slutet av augusti. Den stora anledningen till att det drog ut på tiden var faktiskt min egen oro. Främst handlade det om min rädsla av att lämna alla hemma, men framförallt min farhåga att min engelska inte höll måttet.

Dessa orosmoln är extremt vanliga än idag bland studenter som funderar över college märker jag. Helt ärligt dock är det nog de två orosmolnen man minst behöver fundera över. Dålig engelska kan man vända på och snarare använda som ett argument för varför man ska åka. För att förtydliga, du kommer garanterat att kunna tala en engelska som få andra svenskar gör efter dina fyra år i USA. Detta var även något min pappa pushade mycket för när vi bollade fram och tillbaka under den här perioden om jag skulle köra eller inte.

Processen i sig var väl överlag helt okej skulle jag säga. Jag fick tidigt informerat för mig vilken division jag skulle bli marknadsförd i och att det behövdes en video så fort som möjligt. På så sätt kunde arbetet kunde marknadsföringen av mig påbörjas. Dessvärre hade jag inget videomaterial innan vilket resulterade i att min pappa fick köpa en videokamera och ställa sig på läktaren och filma.

Tyvärr hade vi bara tre matcher kvar av säsongen så det blev lite av att stressa ihop en video om man säger så. I efterhand har jag många gånger funderat över vad en starkare video hade kunnat öppna upp för dörrar. Här kan man lyfta fram hur bra det är att komma igång tidigt med college-processen så man köper sig själv tid!

Med min video klar i oktober fick jag relativt snabbt börja prata med skolor och deras coacher efter det. Jag hade talat om för min agentur att jag i princip struntade i det geografiska läget när det gällde val av skola. Det viktigaste för mig var bästa tänkbara skola både fotbollsmässigt och akademiskt.

Kommunikation med coacher

Jag pratade med skolor från bland annat delstaterna North Dakota, New Jersey, Kentucky och Georgia under hösten. Jag fick dock aldrig en klockren magkänsla för någon av dessa så jag valde mer eller mindre att leta vidare. Så här i efterhand kan jag ge kritik till mig själv att jag inte var tydlig nog till min agentur med vad jag tyckte om dessa. Jag höll dörren öppen till alla alternativ vilket gjorde att min agentur nöjde sig lite med arbetet med att ta fram nya alternativ. Kommunikationen med sin agentur är med andra ord A och O. Ju bättre vi förstår varandra, desto bättre kommer processen att flyta på!

I februari dök det sedan upp intresse från Newman University hemmahörande i staden Wichita och delstaten Kansas. Fotbollsmässigt var det här den starkaste skolan som jag hade kommit i kontakt med så långt. Ur ett akademiskt perspektiv var den även högt rankad. En bra känsla växte fram hos mig snabbt!

Jag pratade även med coacherna i över en timme och de förklarade tydligt vilken roll jag skulle få i laget. Allting kändes bara bättre och bättre. En vecka efter samtalet hade jag tackat ja till skolan. Nu låg ett äventyr i Kansas och väntade på mig efter sommaren!

Wichita, staden som skulle bli min nya hemvist från och med hösten 2016.

Första tiden på Newman University

I augusti satte jag mig på planet mot USA tillsammans med mina föräldrar. Trots att de följde med över var jag oerhört nervös över vad som väntade, men den känslan försvann helt ärligt rätt tidigt. Vi fick snabbt träffa coachen och även några spelare i laget och jag kände mig otroligt välkommen av alla!

Det var många internationella spelare i truppen redan och jag tror många kunde se sig själva i mig. Tacksamt nog så var vi tillsammans med damernas fotbollslag i princip själva på skolan under den här tiden då vi hade två veckor pre-season där vi i mångt och mycket enbart tränade (hårt!) och umgicks med varandra. Detta hjälpte mig mycket att komma snabbt in i laget! Detta är en stor fördel för dig som fotbollsspelare då det känns som du redan känner alla när väl skolan börjar och resten av studenterna anländer.

Precis landat på flygplatsen i Wichita.

Första fotbollssäsongen

Fotbollsmässigt gick mitt första år riktigt bra där jag tidigt bildade mittbackspar med lagets kapten. Även om coachen hade kunnat spela med mer erfarna spelare så visade han tidigt att han ville satsa på mig precis som han gjorde med min rumskamrat Ed från England som spelade forward. Ed och jag kom varandra nära väldigt fort och han är än idag absolut en utav mina bättre vänner. Under din tid i USA kommer du komma i kontakt med massvis med nya människor och det är ingen hemlighet att du får vänner för livet!

Nåväl, första året tog vi oss till semifinal i vår conference och fick spela inför ca 1000 personer på läktaren. En otrolig upplevelse för mig personligen då jag aldrig hade spelat inför så mycket folk tidigare! Tyvärr förlorade vi matchen, men överlag var jag mycket nöjd med mitt första år både på och utanför planen. Med andra ord så hade studierna flutit på bra för min del där jag inte hade behövt jobba ihjäl mig om man uttrycker sig så.

Jag hade inte bestämt mig fullt ut vad jag ville läsa utan började med en väldigt bred ekonomiutbildning. Första året läste jag därav många generella kurser. Detta är något som är en stor fördel när du läser på universitet i USA. Du behöver inte ha bestämt dig exakt vad du vill läsa när du börjar utan detta kan du bestämma under resans gång. Om du har stenkoll på vad du vill läsa från början så är det givetvis ingen nackdel. Det ger dig då möjligheter att kanske läsa ännu mer eller till och med korta ner de fyra åren till tre och ett halvt. I mitt fall bestämde jag mig att satsa på Business Management så sent som inför mitt tredje år.

Min rumskamrat Ed i mitten och till vänster om honom Enzo från Frankrike, två av mina bästa vänner än idag.

År två och tre

Jag hade kunnat skriva en hel bok om mina år på Newman, men jag ska försöka summera det allra viktigaste och inte gå in på för mycket detaljer. Mitt andra år flöt även det på bra där jag startade alla matcher. Jag kände att jag verkligen hade kommit in i sättet de spelade fotboll på i USA. Fler bitar föll också på plats i mitt eget spel. Just sättet de spelar i USA är ofta en vanlig fråga som dyker upp hos många svenskar. Jag själv var likadan som funderade på vilka skillnader det fanns mellan det svenska spelsättet och det amerikanska innan jag stack över.

Kortfattat skulle jag säga att det är en mer fysisk fotboll i USA. Vikten av att vara atletisk, dvs snabb, stark och skadefri läggs det ett stort fokus på. Det skulle jag även säga präglar fotbollen i sig. Vi mötte många lag som spelade väldigt rakt och sprang något kopiöst mycket. Vi mötte dock också lag som var väldigt tekniska och passningsorienterade. Oftast var det lag med många internationella spelare precis som vårt lag var uppbyggt.

Studier kombinerade med idrotten

Akademiskt gick det även bra år två. Jag hade även här kommit in i det amerikanska sättet att studera och skapat mig bra rutiner. Språket kom även det mer och mer, vilket var skönt.  Jag var inte rädd att ta för mig i klassrummet, vilket jag till viss del var under mitt första år. Jag började verkligen inse hur bra allting var upplagt för oss som idrottare. Skolan och fotbollen levde i symbios där det ena aldrig gick ut över det andra. Det spelade ingen roll om vi hade en resa till Colorado eller längst ned i Texas någon vecka. Skolan och professorerna var alltid up to date och vi fick tydliga instruktioner på vad som skulle göras och när. Vår coach och även assisterande coach var även väldigt mån om att vi skötte skolan. Det innebar att vi hade tid avsatt där alla pluggade under dessa längre resor.

Äran att vara kapten och ny kommunikation med tränaren

Jag fick under sommaren inför mitt tredje år reda på av coachen att jag skulle vara assisterande kapten. Det var såklart ett bevis på att man hade gjort det bra. Vår kapten var dock skadad stora delar av säsongen. Det resulterade i att jag fick huvudansvaret många matcher och hade en tightare dialog med coachen. Att vara lagkapten i USA skiljer sig en del jämfört med Sverige. Förutom att du bär bindeln på matcherna så har du även ett stort ansvar utanför planen. Att få ihop gruppen och lyssna på alla är mer ditt ansvar än coachens ansvar om man uttrycker sig enkelt.

Coachen har nämligen inte den där öppna och avslappnade dialogen med alla spelare som han kanske har i Sverige. Jag blev lite av coachens högra hand med ett mycket stort ansvar. Det tyckte jag dock bara var stimulerande och roligt. Vi hade så mycket som 15(!) nya spelare mitt tredje år så ni kan nästan själva räkna ut vilket ansvar som vilade på mina axlar. Precis som under mitt första år gick vi till semifinal detta år efter en rejäl uppryckning andra halvan av säsongen. Vi vann sju av de återstående tio matcherna.

Semifinal mot Midwestern State University inför ca 1000 åskådare.

Senior year

Mitt sista år på Newman blev ett år att minnas på många sätt och vis. Det var sista året med fotbollen och jag skulle även ta examen. Den conference vi hade spelat i under mina första tre år hade splittrats upp och vi hade nu blivit placerade i en ny conference. Detta är mycket ovanligt ska tilläggas, men det kan förekomma. Jag tyckte det dock bara var spännande då vi skulle få möta många nya lag. Jag personligen skulle även få se helt andra ställen än innan.

Lagmässigt föll vi tyvärr på målskillnad för att ta oss till kvartsfinal, men personligen gjorde jag nog min starkaste säsong. Till skillnad från tidigare år började jag nu synas i målprotokollet allt mer. Amerikanerna älskar stats, det kommer ni märka ni som åker över!

Ett fint minne som jag alltid tänker på när jag tänker på mitt sista år är den så kallade ”Senior Day”. Det är den sista hemmamatchen där man tackar av sina sistaårselever i en typ av ceremoni. Min pappa hade flugit över för att se den här matchen på plats. Det var stort för oss båda då han hade sett de cirka 70 matcherna under fyra år på en iPad mitt i natten hemifrån. Matchen i sig vann vi med 3-2 och jag nickade in vårt 2-0 mål. Ni kan nog själva räkna ut att det var en fantastisk känsla att få göra det inför honom!

Pappa på plats på Senior Day.

Tankar på vad som skulle hända efter college

Under ditt sista år i USA så ska du någonstans ta ställning till vad du ska göra efteråt. I mitt fall hade jag haft två riktigt starka år i bagaget och ville fortsätta satsa på fotbollen. Lyckligtvis blev jag i januari inbjuden till en showcase nere i Texas tillsammans med andra collegespelare. Klubblagstränare från USA och Europa satt på läktaren och tittade under de tre dagarna showcasen håll på.

Jag fick några lösa intressen på plats och skulle ha en fortsatt dialog med några av tränarna längre fram. Dessvärre så svullnade mitt knä upp rejält på flygresan hem från showcaset. Jag kände rätt snabbt att något inte stod rätt till… Röntgenbilderna visade att operation krävdes och jag fick berättat för mig att det inte skulle bli fotboll på ett bra tag. Ett extremt tungt besked!

Som vi alla känner till hade coronan börjat ta fart ordentligt under den här tiden. I slutet av mars blev jag då tvungen att flyga hem till Sverige för att avsluta de sista kurserna på hemmaplan. Den stora ceremonin som man alltid har för studenterna som tar examen blev såklart annorlunda där jag tillsammans med min familj fick följa den hemma i tv-soffan. Det var givetvis något deppigt, men såklart inget att klaga över med tanke på vad som pågick i världen.

Den positiva överraskningen var dock att jag i soffan framför tv:n fick reda på att jag hade tilldelats priset som den bästa ekonomistudenten i vår avgångsklass. Det var såklart något som blev en otroligt fin avslutning på alltihopa!

Graduation hemma i Sunnersta.

Livet efter college och reflektioner

Arbetsvärlden

Med tanke på min knäskada och den tid det skulle ta att återhämta sig från den var valet ganska självklart att jag skulle börja jobba efter min examen. Jag kom snabbt i kontakt med ett företag vid namn Nordex som sysslade med vindkraftverk. Jag erbjöds tjänsten som Finance Assistant, vilket jag även tackade ja till. Första juni började jag arbeta som det dvs. cirka en månad efter min examen.

Värt att nämna är att jag redan vid den här tiden och under mitt sista år i USA hade haft tankarna på att jobba på en agentur. Jag började intressera mig alltmer för att hjälpa andra svenska idrottare att ta sig till USA. Robin och jag hade kontakt med varandra om just detta under mitt sista år och när jag kom hem så var han medveten om att det var mitt drömjobb! När han sedan kontaktade mig under våren och berättade om hur han arbetade kändes beslutet självklart att tacka ja till tjänsten och bli en del av Athleticademix.

Reflektioner och vad college gett mig

Om vi ska titta tillbaka på vad collegeäventyret har gett mig så är det otroligt mycket! Jag har vuxit enormt mycket som person. Jag är betydligt mycket mer framåt nu än innan jag åkte. Att kastas ut i världen och lämna tryggheten hemma är givetvis något som skrämmer många, inklusive mig själv. Idag sitter jag här och är lite stolt över den resa jag gjort. Främst är jag stolt över att jag vågade göra det, men också så otroligt glad att allt föll så väl ut! Det har lärt mig att ta hand om mig själv och bli vuxen på ett sätt jag aldrig hade gjort i Sverige.

Jag utvecklades ordentligt som fotbollsspelare och som person. Äventyret har gett mig bästa vänner från alla världens hörn som jag har kontinuerlig kontakt med idag. Jag har fått upptäcka platser som jag aldrig hade sett annars. Samt att jag har tagit en hel utbildning på ett annat språk och har idag en mycket god engelska.

Ni hör, listan kan göras lång och jag skulle kunna fortsätta rabbla saker college har givit mig. Kortfattat brukar jag säga till alla som velar om man ska åka eller inte att du kan aldrig ångra att du åkte utan du kan endast ångra att du inte åkte!

Till sist skulle även jag vilja tacka alla personer som har varit en del av den här resan. Jag tänker framförallt på mina föräldrar som till viss del fick mig att bestämma mig och satsa på detta fullt ut! Utan deras stöd då och även under tidens gång hade detta inte fallit så väl ut som det har gjort.

Sedan skulle jag även rikta ett stort tack till min farmor och farfar.  De kom över och hälsade på mig två gånger där vi besökte Boston, New York, Chicago och Washington. Oerhört tacksam för dessa resor med dem! Ett tack också till familjen Dahlstrom i Texas som agerade lite som en extrafamilj under min tid i USA där jag spenderade en hel del tid under loven!

BOKA DITT MÖTE MED OSS

Boka digitalt möte så kontaktar vi er så snart som möjligt.

Boka digitalt möte