Min första tävling som en UNLV Rebel!
Halloj!!!
Jag kom nyss hem från min första tävling här i USA. Känner mig otroligt tacksam för vår rebel family samt enormt peppad på revansch! Jag ska här försöka ta er igenom vår lilla trip till Spokane, Washington:
Torsdag 12/1
Vi gav oss av vid lunchtid, landade på flygplatsen i Spokane. Såg en äkta cowboy med hatt och lasso (!?) och möttes av en kyla som många av tjejerna i laget aldrig upplevt. Reaktionen på ångan som de för första gången såg när de andades blev ju då självklart att låtsas röka; det är ju ett måste, vem har inte gjort det liksom?! 😁
Vi kom fram till hotellet omkring 16.30 och åkte direkt iväg till arenan. En shake out (uppvärmning + några lopp) efter resan och inför tävling dagen därpå. När det var klart fick vi oss en snabb vända på Walmart för köp av snacks och annat välbehövligt. För att sedan åka och ha lagmiddag tillsammans. Senare på kvällen fick vi behandling av vår trainer. Vilket i alla fall för mig är ovanligt att ha tillgång till under tävling (och i allmänhet) då vi i vår klubb i Sverige aldrig haft det. Vad vi än behövde nu fanns det alltid någon där som fixade det. Vårt fokus skulle bara vara att må bra och fokusera på vad vi var där för. Vi gick sedan och la oss tidigt, fullt redo för morgondagen!!
Fredag 13/1
Efter en natt med lite sömn (och för mycket nerver haha) vaknade jag och min rums- och häckkompis upp och var så exalterade över att äntligen få inviga våra tävlingskläder och få tävla som UNLV rebels. För henne var det första gången hon satte sin fot i en inomhusarena (född och uppvuxen i Las Vegas värme) och för mig första gången jag skulle få tävla i college friidrott i USA, vilket jag drömt om så länge.
Vi kom fram till arenan, värmde upp och sprang våra lopp. Mitt häcklopp var minst sagt en berg- och dalbana. En bra start och första häck för att sedan tappa allt vid en katastrofal andra häck och därefter bara försöka ta mig i mål och få en tid. 30min senare sprang vi 60m. Även där fick jag till de första 20m, för att sedan bara ”trampa på stället.” Väldigt frustrerande med två misslyckade lopp under en säsongsöppning. Jag försökte dock stay positive (ursäkta engelska inslag här och var, men det är som alla säger; man får svårt att uttrycka sig på svenska efter ett tag haha) och inte glömma bort vart jag var och vad jag faktiskt får chansen att vara med om.
Jag gillar inte att ge ursäkter till dåliga lopp eller tider, då man ibland faktiskt bara har en dålig dag, men jag försökte ändå påminna mig själv om att jag inte har någon riktig sprint träning i bagaget. Dessutom var det mitt första häcklopp inomhus på 5 år, första överlag på 4,5 år, samt mitt första någonsin på den höjden och avståndet. Vårt mål med dagen var to ”cross the finish line,” vilket jag ju, otroligt nog, gjorde. Det är de små stegen som är det som tar en framåt. Det finns definitivt mer att ge och viljan är nu starkare än någonsin!!!
Själva resan i sig var otroligt rolig och spännande; vi tog tillvara på och njöt av varje ögonblick. Det var så kul att få stötta, peppa och heja på de andra i laget. Jag är så stolt över dem och allt slit de lägger ner.
För mig kändes det konstigt att inte ha min familj på läktaren; de är vanligtvis alltid där och det är de jag vänder mig till först i både med och motgångar. Jag är dock väldigt tacksam för att alltid ha både tjejerna i laget och våra coacher vid min sida, med vetskapen om att de stöttar och tror på en till 100%. Efter loppen hade jag väldigt bra prat med mina coacher; jag blev upplyft och peppad och de lyckades lugna mina jobbiga känslor och få mig glad och revanschsugen. Efteråt kunde jag njuta av resten av dagen och heja på alla andra.
Lagkänslan på college
Lagkänslan är otrolig och finns omkring en hela tiden eftersom friidrotten är mer som en lagsport här. Jag känner mig väldigt tacksam över att ha dessa tjejer, samt tillgång till bra resurser och möjligheter. Dessutom kändes denna helt vanliga tävling som en större tävling/ett SM känns i Sverige, med stämningen, resan dit, upplägget på själva tävlingen osv. Därför ska det bli sjukt spännande att se hur ett faktiskt mästerskap känns här borta.
Trots att min presentation denna gång var långt ifrån bra. Var det en fantastisk resa att få göra med tjejerna och teamet. Jag ser så mycket fram emot nästa tävlingshelg. Då vi reser till Albuquerque i New Mexico, och att förhoppningvis få känna mig lite nöjdare efteråt.
(Vill man se en oootroligt proffsig video av resan, i form av ihopsatta små klipp, kan man gå in och följa min instagram @reb3llsan som jag använder för att lägga upp saker om min tid här på college)
Until next time 😁
/Ella
