Min historia – Robin Hals
I detta blogginlägg, så hade jag tänkt att bli personlig! Vi ska gå in på djupet kring, hur min egen process var, hur jag hade det på college, samt lite reflektioner kring vad det gett mig. Inlägget kommer att bli långt, men förhoppningsvis känner ni att ni förstår Athleticademix lite bättre, efter att få läsa min resa fram tills där vi är idag 🙂
Innan tankarna om college föddes
Jag började spela fotboll vid 6 års ålder, och till skillnad från många andra idrottare, så var jag aldrig särskilt intresserad av någonting annat. Jag började min fotbollskarriär i IK Östria Lambohov, en klubb som jag tillhörde hela vägen till min avfärd till college när jag sedermera var 18 år gammal.
Skolan är något jag alltid haft lätt för, men tyvärr använt det på fel sätt. Jag räknade ut hur mycket arbete jag behövde lägga ner, för att få godkänt i skolan, och ville alltså hitta metoden som med minimal ansträngning gav mig godkänt. Det gjorde att jag aldrig hade problem i skolan, men aldrig heller var någon stjärnelev. Grundskolan intresserade mig aldrig riktigt!
Under mitt andra år i gymnasiet, tog jag stora kliv i min fotbollsutveckling och blev ordinarie i herrlaget i min förening, i dåvarande Division 3. När jag sedan påbörjade mitt sista år i gymnasiet, så hade jag intressenter från Division 2, men det var aldrig något som riktigt lockade mig. Via min fantastiska SYV, så fick jag information om en showcase i Stockholm. Jag förstod inte riktigt vad det innebar, men jag hörde ordet fotboll, och där var jag såld!
I de gula färgerna i IK Östria Lambohov.
Min collegeprocess
Väl på showcase, fick vi en föreläsning, och sedan spelade vi en uppvisningsmatch för de 4 coacher som då var på plats på Stadshagens IP på Kungsholmen i Stockholm. Där och då, hade jag gått halva terminen på mitt sista år, och kände därför att det var läge att bestämma sig vad jag skulle göra efter studenten.
Efter showcase, sattes ett möte upp med agenturen som jag hade varit på showcase med. Min enda fråga till agenturen var; ”kan jag åka till college?” När då svaret blev: ”ja, det har du möjligheten till”. Så kollade jag på mamma med mina största hundögon, och sedan var processen igång!
Min process, under tidens gång, var jag väldigt nöjd med. Men nu idag, när jag kan yrket, så inser jag att jag i princip blev lurad. För att få ett idrottsstipendium, behöver du ha ett kvalificerande SAT-resultat. Jag blev inte ens ombedd av min agentur att ta SAT, därför hade jag aldrig ens chansen att få ett idrottsstipendium. Jag fick också endast prata med 2 stycken skolor, innan man tryckte på att jag borde bestämma mig.
Där och då, visste jag inte bättre, och jag var tacksam över att ha fått chansen att få prata med 2 stycken skolor, och valde att acceptera en plats i laget hos North Carolina Wesleyan College. Under mina 8 månader som kund hos agenturen, så pratade jag inte i telefon med min agentur en enda gång, och utbytte endast ett fåtal e-mails under hela processen. Allt var väldigt opersonligt.
På flygplatsen för att säga hej då, här har det fällts många tårar.
Min tid på North Carolina Wesleyan College
Väl på plats i North Carolina Wesleyan College, kunde jag inte vara mer nöjd! Allt var så nytt, så häftigt och så många intryck! De första träningarna, så kände jag direkt att här kommer jag ta plats, och här kommer jag att bidra. Jag som fotbollsspelare, är dock inte världens lättaste person att ha att göra med. Jag kan ha en otroligt dålig attityd och arbetsmoral, och har jag två dåliga passningar i början av en match, så är den matchen körd. Dock! Vaknar jag på rätt sida, så brukar jag kunna bidra med väldigt mycket.
Detta var något som min tränare på NCWC inte riktigt kunde hantera, men jag klandrar honom inte. Efter 5 spelade matcher, där jag fick speltid i alla matcher, så hamnade jag i luven med min coach. Efter det bråket, så sa min coach till mig: ”Du ska få ångra detta”, och det fick jag verkligen. Det ledde till att jag inte fick en minut till speltid under hösten, trots skador i stora delar av laget, så gjorde man allt man kunde för att straffa mig. För det, är jag helt klart inte bitter! Ibland får man stå sitt kast, och jag vet att jag som fotbollsspelare, kan vara ruskigt jobbig.
Kontakt med min agentur vid missnöje
Vid slutet av säsongen, mailade jag då min dåvarande agentur och förklarade situationen för de. Situationen var ohållbar, och jag behövde såklart byta lag och skola så att jag kunde få speltid. På mitt första mail, fick jag inte ens ett svar, så jag följde upp med ett andra mail. I det andra mailet så fanns det inget annat förutom en förklaring för hur mycket det skulle kosta. Inga frågor kring hur jag mådde, varför allt har blivit som det blivit, utan endast ett informations mail om hur mycket betalt de skulle ha.
Detta ledde till att jag bestämde mig för att göra transfern själv.
Vår första turnering, var i New York.
Min transferprocess
I mitt arbete idag, så är jag känd för att jobba väldigt hårt, och att inte riktigt ge mig. Jag ger allt för mina studenter, och jag vågar påstå att jag är den agenten som är mest frekvent i sitt mailande och pratande i telefon. Den egenskapen, utvecklade jag under min tid där jag försökte att göra en transfer själv.
Jag samlade så mycket information jag kunde, skapade en profil om mig själv, och sedan mailade coacher. Dag ut och dag in, påminnelse efter påminnelse. Detta gav resultat! Hårt jobb brukar oftast göra det. Jag fick 3 skolor ifrån NCAA D2, som då var intresserade av att ha mig i laget. Jag hade även några skolor i NCAA D1, som var nyfikna, men som också hade sina tvivel kring att jag endast spelat 5 stycken matcher. Vilket man får förstå! Vilket gjorde att jag la mitt fokus på de skolorna ifrån NCAA D2, som visade störst intresse.
Detta ledde till att jag åkte och besökte min absolut största favorit, Nova Southeastern University, en skola där faktiskt Henrik Berg går idag, under mitt Spring Break. Väl på besöket, kändes allt kanon, det är verkligen en toppenskola, det tycker jag än idag! Vi kom överens om ett stipendium, muntligen, och jag valde att tacka nej till mina andra alternativ.
Hur du kan bli lurad när du gör detta själv
Jag kom hem för sommarlov, supertaggad på mitt nya äventyr i soliga Fort Lauderdale, Florida, och allmänt taggad för att få en andra chans inom fotbollen i USA. Sen hände det som inte fick hända, jag fick hem mina stipendiepapper, och ingenting stämde. Det stipendium som kom hem på papper, var betydligt mindre än vad vi kom överens om, och jag hade inte möjlighet att betala såna stora summor till en skola. Skolan hade hittat en annan spelare som de gillade bättre, och de tog därför chansen och gav det stipendium till honom, då vi endast hade en muntlig överenskommelse. Hade jag haft en agentur, hade detta aldrig hänt, en agentur är en försäkran om att allt går rätt till.
Där och då, så mailade jag alla mina gamla intressenter, som alla såklart hade gått vidare. Jag var förkrossad, var min collegedröm slut? Var det såhär det skulle bli? Jag kände mig helt hopplös, och la därför mina collegeplaner motvilligt på is.
Hur kom jag i kontakt med North Park University?
Hur jag sedan slutade upp på North Park University, är som skrivet i stjärnorna. En då för mig okänd kille ifrån samma område i Linköping som jag kommer ifrån, valde att göra en dokumentärfilm om klubben jag spelade för, IK Östria Lambohov. Han var runtomkring, och gjorde en serie kallad ”Backstage Östria”. Han och jag började prata, och det ledde till att han nämnde att han gått 3 år på North Park University. Coolt tänkte jag! Och tänkte inte så mycket mer på det.
En vecka senare, den 1:a augusti, så fick jag ett infall. Borde jag inte bara maila den skolan, och se om de är intresserade? Vad har jag att förlora? Jag mailade skolan, kl 02.00 på natten. Blev uppringd dagen efter av coach, som meddelade att de ville att jag skulle börja. 10 dagar senare, så var jag på North Park University! Jag hade verkligen ingen aning om vad jag gav mig in på, jag var så desperat över att få en ny chans. Att jag valde att köra! Jag visste att jag skulle flyga till Chicago, och bli upplockad, men hade faktiskt inte en susning om att skolan faktiskt låg i staden Chicago. Så det var en väldigt trevlig överraskning!
Målfirande med norska Markus Fodstad, en av mina närmsta vänner, men också konkurrent då vi jobbar inom samma industri.
Min tid på North Park University
Väl på North Park University, så fick jag allt jag någonsin drömt om. En tränare, som kunde hantera mitt humör, och få ut det maximala av mig. En skola som passade mig som handen i handsken, i en otroligt häftig stad! Jag har verkligen ingenting att klaga på under mina 2,5 år på North Park University. Universitetet har på många sätt format mig till den jag är idag, och jag är de för evigt tacksam. Många utav mina idag absolut bästa vänner, är vänner jag träffade på North Park och som lyckligtvis var svenskar. Vilket gör att vi idag kan umgås relativt ofta!
Jag hade kunnat skriva långa uppsatser om hur mycket jag älskade min tid på North Park. Men det tar vi en annan gång! Äventyret blev efter mycket om och men, precis som jag hade tänkt mig och 1 000 gånger bättre!
December, 2013. Min graduation!
Hur hade detta kunnat förhindras?
Jag är idag, med närmre eftertanke, otroligt missnöjd med servicen jag fick från min collegeagentur. Här är anledningarna varför:
- Kunskapsbrist – Man valde att inte ge mig rådet att ta SAT.
- Brist på personlig touch – Jag utbytte endast ett par e-mails under 8 månaders tid.
- Väldigt få alternativ – Jag fick två skolor, och sedan en deadline av agenturen.
- Ingen uppföljning alls – Jag har förutom mailet med information om kostnaden, än idag aldrig hört från agenturen eller agenten själv .
Det gör att jag idag, när jag arbetar, ofta ser tillbaka på mig själv som idrottare. Jag var 18 år gammal, i ett främmande land, med en tränare som valde att frysa ut mig. Där och då kände jag mig väldigt ensam, och otroligt ledsen. Jag hade verkligen behövt stöd från någon som hade kunskap om detta, som hade kunnat ordna det.
Därför försöker jag alltid idag att bemöta mina spelare med kärlek och omtanke innan, under, och efter collegetiden. Allt går att lösa! Om man bara vill.
Den dåliga servicen jag upplevde, har skapat servicen som vi försöker förmedla på Athleticademix. Vi vill vara den raka motsatsen kring vad jag upplevde.
Vad har college gett mig?
Förutom det fina college har gett mig i en upplevelse för livet, och vänner som jag kommer umgås med livet ut. Så finns det en del egenskaper, som jag utformade under min tid på college.
- Orädd – Sedan min tid på college, så känns alla andra beslut så otroligt små. Har jag lyckats bo i ett främmande land i 3,5 år i så tidig ålder, så kan jag klara allt.
- Arbetsmoral – Att gå på college är tufft! Men man lär sig att hårt jobb, det lönar sig. Det har jag otrolig nytta av idag.
- Språk – Jag pratar idag en engelska få svenskar gör.
- Mognad – När jag fyllde 22 år, så hade jag bott i USA i 3,5 år och tog emot min kandidatexamen inom Business Management. Den resan, gör att man växer upp, och det fort. Den mognaden tog jag med mig in i arbetslivet direkt efteråt.
- Tänka utan förboxen – Jag tror att i och med att jag gjorde något annorlunda, så har det format mitt tänkande. Jag tänker inte som alla andra, för jag är inte stöpt ur samma form.
Det finns otroligt mycket att ta upp, men college formade mig till personen jag är idag. Jag är inte bitter gentemot agenturen som hjälpte mig, för motgångarna gjorde mig till den jag är idag! Det är helt otroligt hur mycket jag lärde mig under mitt första tuffa år på college.
Tack till min familj som gjorde det möjligt!
För att summera, så hade inte något av detta varit möjligt utan min mamma och hennes man Tobias. De fick jobba otroligt hårt för att ha råd att betala kostnaden till agenturen, och för att betala mina flygbiljetter under alla dessa år. Det är något man ofta tar för givet som ung, men något som jag på senare tid har fått perspektiv på. Det gör att jag idag, är väldigt lyhörd kring familjer som behöver längre tid på att betala kostnaden för en agentur. Så länge man är öppen och ärlig med mig, så kommer jag alltid att vilja hitta en lösning på att förverkliga idrottarens dröm.
Så är det någon jag ska tacka, så är det just de två, som gjorde det möjligt för mig. Under ens sista hemmamatch på college, så går man in på planen och blir avtackad med sin familj vid min sida. Den dagen gick jag in hand i hand med min mamma och lillebror, och det är än idag den stoltaste dagen i mitt liv. Att få visa mamma, vad hennes hårda jobb, gav mig chansen att göra. På läktaren stod hennes man Tobias och förevigade allt med bilden här under.
Tack mamma och Tobias, utan er så hade jag inte suttit där jag är idag. <3
På Senior Day, än idag ett utav mina finaste minnen. På bilden min mamma, Lena Hals och min lillebror Leon Hals.
