Nu är det äntligen dags för er att lära känna mig lite bättre och ta del av min resa. Från de första minnena av fotboll i TV-soffan hemma i Stockholm till fyra år som collegespelare i USA och slutligen till mitt jobb här på Athleticademix. Jag kommer att berätta om varför college blev ett självklart val för mig, hur processen gick till, hur mina år på två olika skolor såg ut och vad hela äventyret har gett mig. Häng med!
Kärlek till sporten
Fotbollen har alltid varit en stor del av mitt liv. Jag kommer från en familj där sport, och särskilt fotboll, alltid har betytt väldigt mycket. Både min pappa och min bror har spelat på en hög nivå, och när jag själv skulle välja sport och favoritlag hade jag inte jättemycket att välja på;) Några av mina starkaste minnen från min uppväxt är därför helt enkelt kvällar framför TV:n eller på arenor runt om i Stockholm tillsammans med min pappa och min bror, då vi såg matcher tillsammans eller när jag själv spelade.
Fotbollen har följt mig sedan jag var fyra år, och det blev tjugo år i sporten innan jag lade skorna på hyllan för ett år sedan. Jag växte upp spelandes i Djurgården, där jag fick min fotbollsutbildning från sexårsåldern. Sedan till IFK Lidingö vid tretton års ålder där jag tillbringade merparten av mina tonår. När det var dags för gymnasiet var beslutet därför enkelt. Jag ville till en skola med NIU-utbildning just för att få ut så mycket som möjligt av min fotboll, och det var just det jag fick. Jag kom till en skola där fotbollen vävdes in i själva skoldagen och jag fick möjligheten att träna ännu mer. Där fick jag chansen att utvecklas, omgiven av duktiga tränare och spelare på en väldigt hög nivå.
Det var under mitt andra år på gymnasiet som flera olika agenturer besökte skolan för att berätta om college. Tanken på att kombinera högklassiga studier med fotboll på toppnivå kändes nästan för bra för att vara sann. De visade klipp och bilder från toppskolor och deras faciliteter, och jag kommer ihåg wow-känslan jag fick. Jag fastnade för det direkt.
Från idé till beslut
Eftersom allt det här skedde precis när covid drog igång, innebar det att jag satt hemma i mitt pojkrum de sista ett och ett halvt åren av gymnasiet. Paradoxalt nog blev det en drivkraft. Suget efter att komma ut i världen, träffa nya människor och utvecklas som spelare växte bara starkare av att sitta isolerad hemma.
Efter att ha pratat med klasskompisar som hört samma pitch av agenturerna och bollat idén med familj och vänner, bestämde jag mig för att hoppa på processen. Jag valde att signa med en agentur och en agent som kändes både kunnig och som verkligen förstod vad jag var ute efter. Så fort jag hade skrivit på satte processen igång, en process som skulle bli tio gånger svårare av att vi samtidigt befann oss mitt i en global pandemi.
Första steget blev att jag och min agent skapade en profil av mig bestående av highlightvideo, betyg, preferenser för plats och storlek på skolan med mera. Baserat på mina önskemål satte han igång att leta skolor. Jag beskrev att jag ville till en skola på östkusten (helst i Florida), så stor som möjligt och så hög division som möjligt. Det här är något som jag vill understryka för alla som kanske vill göra samma resa som jag. Bli inte för fast i dina tankar om hur ditt USA-äventyr kommer att se ut. Att veta vad man vill få ut av sitt USA-äventyr är bara positivt men att inte gå in i processen med ett öppet sinne kan göra att du missar nått du inte visste du behövde. Jag kan redan nu avslöja att det inte blev en stor skola i Florida, men jag hittade min drömskola ändå.
Första Mailet
Känslan när jag fick mitt första mail från en amerikansk coach va surrealistisk. Vi satt hela familjen runt middagsbordet i mitt gamla barndomshem och hjärtat började pumpa lite snabbare. Jag berättade såklart direkt för hela familjen och det var då allt kändes verkligt för första gången. Nu visste jag att det här kommer bli av.
Under processen fick jag intresse från sju eller åtta olika coacher, och jag pratade med dem om allt från spelstil och lagkultur till skolstorlek och utbildningsnivå. Min agent hade sina egna åsikter om skolorna, vilket jag tog med mig i beslutet såklart.
En skola som jag fick upp ögonen för lite extra va American international college (AIC). Coachen, Luke Perry, var tydlig redan i vårt första samtal med att jag skulle få möjligheten att ta en stor roll i laget. Han berättade att skolan hade en spännande trupp på gång vilket såklart lockade. Jag började därför läsa på om skolan, hur stod den sig akademiskt? Vilka spelare hade Coachen rekryterat inför året? Vart i landet låg den? Många frågor och jag fick svar som låg i linje med det jag sökte efter.
Något som också spelade in i beslutet var att en av mina äldsta vänner från Stockholm också fick ett erbjudande från samma skola och att få göra äventyret tillsammans med honom kändes som enorm bonus. Valet landa därför till slut på AIC, och efter en rad komplikationer med mitt visum och vaccinationer pga covid så stod jag till slut där på Arlanda.
Första året på AIC
Även om jag hade en vän med mig var steget väldigt stort, inga föräldrar, inget skyddsnät. Hemlängtan fanns definitivt där i början, men laget tog emot mig med öppna armar och blev snabbt som en andra familj. I USA bor, äter och umgås man med sina lagkamrater dygnet runt på ett sätt som är svårt att jämföra med Sverige, och den gemenskapen gjorde det mycket lättare att landa.
Det som verkligen tog mig på sängen var tempot och de fysiska kraven. Att gå från ungdomsfotboll i U19 Allsvenskan till att spela med 25-åringar var också något som var nytt och spännande, men definitivt en utmaning. Jag hade inte lika mycket tid med boll och drällde man för länge så visste jag att det kunde smälla. Det blev en lärorik läxa och jag insåg snabbt att ingenting kommer gratis i USA, oavsett hur bra man har varit i Sverige.
Pre-season var hårdare än jag hade förväntat mig, dubbla träningspass om dagen i hög värme, och alla lagkamrater var redan i toppform. Jag hade förberett mig väl i Sverige då jag visste att det skulle bli tufft och det var någonting jag även lärde mig med åren, att träna hårt och ordentligt mellan terminerna är A och O.
Jag och Coach Luke Perry mitt freshmen year.
Tuff start
Ungefär två veckor in i pre-season bröt jag fyra revben efter en kollision med en motståndare och en målstolpe. Skadan satte mig ur spel under en stor del av min första säsong, och att komma tillbaka utan kondition, styrka och självförtroende var tufft. Samtidigt som jag hade haft det svårt med skador så var laget super framgångsrikt, vilket ledde till begränsad speltid och en brant backe in till startelvan. Att sitta på bänken blev väldigt påfrestande och jag kände att det påverkade hela min tillvaro i USA. Min första säsong på college blev inte alls som jag hade målat upp i huvudet. De höga krav jag hade ställt på mig själv ledde till att jag till en början kände mig misslyckad när verkligheten såg annorlunda ut. Men den motgången blev i stället en viktig läroprocess för hur jag hanterar utmaningar.
Laget blev nationellt rankat det året och efter en tuff förlust i våran conference final mot Franklin Pierce som sen skulle ro hem den nationella titeln det året. På grund av våra fina resultat fick vi ett så kallat “bid” vilket gjorde att vi spela “regionals”(kvalet till det nationella mästerskapet). En flygresa till West Virginia blev där vi fick möta Malloy från New York och hemmalaget Charleston där resan tyvärr tog slut. Regionals blev ett coolt minne, flyga med laget, bo på fint hotell i en vecka, möta toppmotstånd från andra delar av landet och en morot att jobba ännu hårdare för att ta sig ännu längre nästa år.
En omstart i Delaware
Efter mitt första år bytte AIC sportdirektör, budgeten för herrlaget skars ner rejält, och hela laget fick i praktiken släppas. Det blev ett tufft samtal med coachen då jag tror både han och jag visste att vi kunde få ut så mycket mer av det laget vi hade. Som ett resultat av det bestämde jag mig för att gå in i transferportalen. Ett system jag knappt förstod mig på, och utan aktiv hjälp från min agentur den här gången fick jag klara mig mycket på egen hand.
Jag mejlade coacher själv utan större framgång, och det mesta som trillade in i min mejlkorg var från skolor som jag kände var ett ett steg i fel riktning. Detta var tills en av mina närmaste vänner hörde av sig. Vi hade haft kontakt under året och jag visste därför redan en hel del om skolan och laget. Skolan heter Goldey-Beacom, den ligger i Delaware och skulle bli mitt andra hem mina resterande tre år.
GBC
Samtalet med den nya coachen kändes naturlig, och stilen matchade precis hur jag ville spela. Goldey-Beacom var mindre och mer sammansvetsade än AIC, med fler svenskar som redan trivdes där. Jag fick chansen att spela mycket mer än under mitt första år, vilket var precis det jag längtade efter.
På Goldey-Beacom kände jag mig snabbt som en del av en familj. Den mindre skolan gjorde att jag knöt mycket starkare band till människor omkring mig, band som håller än idag. Dessutom blev engelskan bättre, jag fick vänner från hela världen, och jag var helt enkelt mer lycklig, både på och utanför planen. Jag började göra mer med tiden utanför fotbollsplanen, som att resa till andra stater, pröva nya saker och jag skulle säga att det under min tid på GBC som jag för första gången på riktigt började lära känna USA och allt landet har att erbjuda.
Inför mitt tredje år på college.
Ny roll och nya möjligheter
Inför mitt tredje år fick jag rollen som lagkapten, en ära jag fortfarande är stolt över. Laget rekryterade bra, gjorde en stark säsong och tog sig till playoff för första gången på länge. Det ledde till att hela skolan va bakom oss sista tredjedelen av säsongen och matcherna kunde ha upp mot 1 000 pers på läktarna vilket var sjukt mäktigt. Vi spelade underhållande men effektiv fotboll och jag fick axla ett stort ansvar på planen vilket jag verkligen trivdes med. Jag avslutade året med mest spelade minuter i laget och startade alla matcher utom en.
Under sommaren inför mitt sista år spelade jag semiprofessionell fotboll i USL 2 i Dayton, Ohio. USAs fotbollssystem fungerar som ni märkt lite annorlunda än det svenska och något som är vanligt bland collegespelare är att spela “summer league”. Semiprofessionell fotboll på väldigt hög nivå. Truppen bestod mestadels av spelare från stora D1 skolor i närheten. Jag som kom ju från en lite mindre skola och därför fick jag återigen jobba lite i uppförsbacke. Trots det blev det en rolig men ödmjuk upplevelse, något jag är stolt över att ha klarat av. Sommaren slutade dock med en svår höftskada som jag aldrig riktigt kom tillbaka från.
Mitt sista år blev därför ett år utan speltid på planen. Mycket rehab och sitta vid sidlinjen för att peppa grabbarna. Höjdpunkten av säsongen blev därför inte på planen utan på läktaren då vi slog våra ärkerivaler Wilmington University på bortaplan för första gången på över 10 år. En drabbning som summera college perfekt. Underhållande fotboll en sensommarkväll med fullt drag på läktarna från båda skolorna. Ett sent avgörande från våran nummer 10 fick hela våran våran läktarsektion att explodera. otroligt kul, ett minne jag aldrig kommer glömma.
Svåra val
Trots skadan bestämde jag mig, tillsammans med min tränare, att slutföra examen snarare än att förlänga min tid med det extra året av “eligibility” som jag nu fått. Det var inget lätt beslut och det var något som jag funderade på extremt länge, men när jag summerar såhär i efterhand var det definitivt rätt beslut. De sista veckorna i USA räknade jag verkligen ner dagarna, jag ville aldrig att terminen skulle ta slut. Vännerna, livsstilen, fotbollen, det var så mycket som jag verkligen älskade och som hade varit en väldigt stor del av mitt liv de senaste fyra åren och att nu allt skulle ta slut var svårt att acceptera.
Jag kan minnas att jag ofta sa när jag var i Sverige under loven till både familj och vänner att “jag åker hem igen om 3 veckor”. USA blev verkligen mitt andra hem och ibland kändes det till och med som mitt första. Förlåt mamma och pappa.
Det var också mycket att ta i beaktning när det gällde valet att stanna eller åka hem. Jag visste att möjligheten fanns att förlänga min tid i USA genom att ta en master eller att jobba på någon av det bankerna som skolan samarbetade med. Samtidigt visste jag att i Sverige väntade istället familj, vänner och ett liv som jag inte levt på fyra år.
Examen
Jag tog examen med toppbetyg, som lagkapten, och med familjen sittandes i publiken vilket jag än idag är tacksam för. Att gå över scenen och ta emot mitt diplom kändes som taget ur en film. Det blev ett emotionellt avslut med alla grabbar från laget och alla vänner och tränare man byggt så starka band med under åren som gått. Mycket tårar, skratt och kärlek, det perfekta avslutet på min otroliga resa.
Graduation day – Sista dagen på mitt äventyr.
Efter examen jobbade jag ett halvår med sociala medier för svenska elitidrottare, innan min mamma av alla människor taggade mig i ett jobb på LinkedIn som fick min uppmärksamhet rejält. Jag hade länge burit på tanken ”vad om jag hade stannat ett år till”, för jag älskade college så mycket att jag aldrig egentligen ville lämna det. Att få jobba med att hjälpa andra svenska spelare uppleva samma resa kändes självklart. Så jag sökte direkt och det är precis det jag gör idag på Athleticademix, hjälper killar som hade samma dröm som mig.
Vad gav college mig?
Jag kom till USA som en ganska blyg och lite osäker kille från Stockholm som egentligen aldrig behövt ta hand om sig själv på riktigt. College gjorde mig till en mer självständig person och tvingade mig att ta ansvar för mig själv på ett helt nytt sätt. Min engelska gick från helt okej till att vara riktigt bra. Jag fick vänner från hela världen och blev betydligt mer öppen för andra kulturer och sätt att se på livet.
Jag blev också mer amerikansk:) Man får tolka det hur man vill men jag blev självsäkrare, tog lite mer plats och rädslan av att prata med nya människor var som bortblåst efter ett tag. Men kanske viktigast av allt. Jag växte som ledare, lärde mig att sätta laget före mig själv och ta ansvar för andra, inte bara mig och mitt eget.
Jag vill rikta ett stort tack till min familj, som alltid stöttat mig, genom tuffa perioder med skador, hemlängtan och osäkerhet inför livet efter college. Tack också till mina tränare som trodde på mig och gav mig chansen på planen. Ett stort tack till mina lagkamrater, några av mina bästa vänner idag. Slutligen ett tack till skolpersonalen på både AIC och Goldey-Beacom, som tålmodigt svarade på mina tusen frågor om allt från visum till dokument. Man är aldrig ensam genom den här resan och det är jag oerhört tacksam för.