Nyhetsbloggen

Min Historia – Fanny Karlsson

Min Historia – Fanny Karlsson

Nu är det dags för er att få lära känna mig lite bättre! Jag tänker berätta om min resa och varför jag valde att åka till USA. Sedan blir det mycket kring hur det gick till, fram tills det att jag idag jobbar för Athleticademix! Jag tänker förklara tankegångarna jag hade innan och under min collegetid – samt reflektera över mina fyra år i USA.

Varför college?

Tanken om college slog mig via lagkamrater i min klubb Remsle UIF hemma i lilla Sollefteå. När jag kom upp i damlaget så hade vi en tjej med meriter från dam-allsvenskan samt ett år på college i USA. Några år senare hade ytterligare tre lagkamrater åkt över till USA och intresset steg. Det blev mycket frågor hit och dit – och det var kul att följa deras resa via sociala medier. Under 3:an på gymnasiet, utan att ha några som helst förväntningar så beställde jag hem en broschyr från en collegeagentur. På samma gång hade jag”anmält” ett intresse och blev tillfrågad ett möte i samma veva. Mötet var intressant och jag tyckte college lät som en kul idé – men där och då valde jag att inte gå vidare i processen.

Inga sura miner – men de sa då att är du intresserad så kan du alltid höra av dig och åka ett år senare. Jag var inte redo att släppa allt, och flytta över atlanten. Istället tog jag ett sabbatsår, jag jobbade samt gjorde det jag tyckte om allra mest – lira fotboll och handboll. Idag tror jag det var viktigt för mig att vänta. Jag hade tid att växa under mitt sabbatsår, mogna till mig samt att spendera lite värdefull tid med min familj.

Min process

Efter några månaders jobb, så växte tanken på college mer och mer. När jag sedan kom i kontakt med en agentur blev det Robin som skulle hjälpa mig. Vi hade ett möte och efter mycket diskuterande hemma så tog jag beslutet att åka iväg.

Det jag var mest nervös över för USA äventyret var nog språket, som även många andra tycker är jobbigt. Jag har har alltid haft det lite tufft med just engelskan i skolan, mest för att jag vägrade utmana mig själv i det. Det var ett ganska stort orosmoln för mig – som jag borde ha berättat mer för Robin om!

Att flytta till ett annat land var också jobbigt. Jag är otroligt hemmakär, och står min familj extremt nära – så att lämna dem kändes jobbigt. Men som min pappa sa – ”det värsta som händer är att du kommer hem igen eller att vi sätter oss på ett flyg”. Jag skrattar ganska mycket åt detta idag. Efter några veckor i USA kände jag att språket satt ganska bra – och gjorde det inte det så bjöd det upp till mycket skratt. Det blir vad man gör det till, och bjuder man på sig själv – så får du mycket tillbaka. Jag tror det tog mig ett helt år att uttala ”j” och ”y” korrekt i engelskan – och när jag väl gjorde det blev alla besvikna. Att vara ifrån familjen var självklart svårt under tiden, men jag fick snabbt fantastiska vänner som tog hand om mig vars familjen behandlade mig som deras egen.

Min del av processen

Själv tyckte inte jag processen var för besvärlig. Robin var extremt duktig, lyhörd och informerade steg för steg samt gav mig olika manualer så jag alltid visste vad jag behövde göra. Skötte jag bara mitt jobb så kunde jag lita på att han gjort sin del samt överblickat min. Det besvärligaste för mig var nog att få ihop en fotbollsvideo. Jag var anmäld till ett showcase som senare blev inställt. Det var inte hela världen. Sommarens säsong var över, men som tur var hade jag lite gamla videos som jag kunde använda till att få ihop en helt okej film!

Önskemål och val av skola

De få önskemål jag hade var att hamna på östkusten, i ett varmare klimat(inte Norrland så att säga..) och att det skulle vara en lite mindre skola. Även fast det säkert kan vara häftigt att gå på en stor skola med 20 000 elever, så önskade jag att vara på en mindre skola med klasser stora nog att mina lärare kunde mitt namn.

Jag pratade med skolor från stater som South Carolina, Tennessee, New York and Connecticut – och i slutändan valde jag Anderson University i South Carolina. Jag pratade med coachen vid två tillfällen och kände ganska snabbt att vi klickade bäst gentemot de andra coacherna. Det var viktigt för mig att känna att man kan ha en bra personlig relation till coachen i och med den långa flytten. Av de coacher jag pratade med så var det också den enda kvinnliga coachen, och hon berättade om min framtida roll och vad jag skulle betyda för laget. Utöver min egna roll i laget, så berättade hon om laget i stort och satsningen som pågicks på skolan. Under mina fyra år på Anderson tillkom det två nya konstgräsplaner, ett ”fieldhouse” samt ett nytt gym, detta är bara saker på Athletic campus!

Min fotbollsresa på Anderson

Av mina fyra år på Anderson har alla varit helt olika. Som Freshman blev jag värvad som offensiv mittfältare – men med facit i hand har jag spelat på de flesta positioner tills det att jag blev Senior. Även fast den amerikanska fotbollen beskrivs väldigt mycket som ett ”kick & run” typ av spel – så kan man inte frångå att de på damsidan är bäst i världen. Det pratas mycket om Athleticiscm – saker som snabbhet, styrka, uthållighet, tuffhet osv. Istället för att se spelare på olika positioner så ser man spelarpersonligheter som man kan flytta runt.

Mot mitten av min första säsong gick vi över till ett offensivt 3-5-2 där jag för första gången skulle spela vänsterback. Jag tyckte min coach var galen – men hon tyckte det var perfekt. Jag fick äga mycket boll och fördela spelat! Vi avslutade säsongen starkt och gick vidare till semifinals på bortaplan mot Queens. Kvartsfinalen borta mot Queens är nog den match jag kommer ihåg mest. Efter 1-1 i 90 min plus övertid så skulle det avgöras på straffar. Som enda Freshman fick jag chansen att lägga en straff – som jag satte! Det gick till sista och avgörande straffen där vår målis(!) fick säkra platsen till semifinalen i South Atlantic Conference slutspelet.

Glädjerus efter att vår målis sätter den avgörande straffen.

Väl i semifinalen hade vi det lite tuffare. 2-0 efter nästan 20 minuter. Jag slog en hörna som min rumskompis Lauren Allan (idag är proffs i Newcastle Jets) kunde förfina siffrorna till 2-1. Under min tid på Anderson så var det vår bästa säsong.

Sophomore & Junior Year

Efter en sommar hemma i Sverige så råkade jag ut för varje fotbollsspelares mardröm – jag drog mitt korsband. Vad som i vanligtvis behöver vara en rehab på kanske nio månader – gjorde att jag var borta ifrån spel i ca 2,5 år.  Efter månader med rehab i Sverige – och i USA så var det tillslut dags för att börja med fotboll igen. Sagt och gjort, första träningen tillbaka skedde det igen och knäet var inte så bra som man trodde. I slutändan blev det operation som gällde. Jag hade otroligt stöd från min Athletic Trainer(physio) och tränare. Efter alla omständigheterna så var det främre korsbandet och båda meniskerna som behövdes fixas samt inre ledband som kunde läka med tiden. Anledningen till den långa rehabtiden var en operation i Sverige och två i USA.

Vända det negativa till något positivt

Det positiva under denna tid är de möjligheterna som just finns i USA. Min Athletic Trainer bokade in mig på sitt schema 2 timmar per dag – så det var många timmar som spenderades till rehab. Utöver det var jag på varje träning under tiden där viss rehab gjordes – men min coach såg till att ge mig arbetsuppgifter att göra vid sidan om. Direkt när jag skadade mig i Sverige pratades jag och coachen vid angående min fortsatta tid i USA. Hon övertygade mig att komma över och förklarade hur mycket jag betydde från sidlinjen för laget och att jag kunde arbeta mig tillbaka. I efterhand tog det lite längre än väntat – men coach höll på det hon sa. Hon gav mig en ledarroll i laget, satte mig på laguttagningen inför varje match (trots att flera tjejer fick stanna hemma) och använde mig till så mycket hon kunde!

Comeback

Förmodligen en av de mäktigare upplevelser jag haft. Att efter 2,5 år äntligen få spela igen på riktigt. Som sagt blev hela rehabprocessen förskjuten då man ej spelar match under hela året i varken USA eller Sverige. Den 28 Februari 2020 skulle jag få göra en comeback i en träningsmatch på vårt nya konstgräs hemma i Anderson. Matchen var inte bara stor för mig, utan alla mina kompisar och människor jag varit i kontakt med i USA var där. Vi spelade i våra rosa cancerawareness tröjor och startade matchen med 9 utespelare. Efter ca 5 minuter skulle jag få komma in. Med mitt transformers liknande knäskydd fick jag kliva på planen med hejarop från mina vänner. Ett ögonblick jag aldrig glömmer. Matchen i sig kan jag inte säga att jag kommer ihåg, det är ganska oviktigt – men jag fick assistera en av mina bästa kompisar i sista minuten.

Även fast det kändes som allt skulle vända vid det ögonblicket – så var det nästa problem runt hörnet. Nämligen coronapandemin. Efter en till träningsmatch så avslutades vårsäsongen och terminen övergick till online – och internationella studenter fick flyga hem och avsluta sina studier på plats.

Senior year

Ett speciellt år. Tack vare coronan var det osäkert om vi skulle vi komma till USA. Som tur var så gick det bra i slutändan. Efter två knappa matcher hemma i Sverige var jag redo och spela in mig på riktigt efter skadan. Tyvärr meddelade NCAA snabbt att DII skulle komprimeras och flyttas till våren. Vilket gjorde att hela vår höst bestod av träning. Det var otroligt tufft, att förbereda sig för en säsong utan att faktiskt få tävla. Istället för en kapten så hade vårt lag en ”kaptensgrupp” där jag blev invald inför sista året. Det innebar mer ansvar och kaptensmöten med coach varannan vecka! För seniors var det en väldigt tuff höst, inofficiellt förbereddes det inför nästa riktiga höstsäsong vilket innebär att många av oss räknades bort. När väl våren kom så hade Anderson en av sina tuffaste säsonger hittills.

Senior Night

Att fira Senior Night kändes väldigt vemodigt, att skilja sig från laget samt att behöva göra detta utan sin familj (på grund av coronan). När dagen väl kom hade jag två av mina närmare kompisar med mig, samt min lärare Terri Taylor. Terri, som kom att betyda oerhört mycket under min tid på Anderson, agerade som stöttepelare till mig och hjälpte mig oerhört mycket akademiskt men var otroligt hjälpsam under min skadeperiod också.

Matchen som utspelade sig under Senior Night kommer jag inte ihåg så mycket av. Mest av allt var det glädjen när coach satte in alla oss seniors samtidigt och vi för sista gången fick spela tillsammans. Jag tror vi förlorade matchen. Men i slutändan var det nog glädjen till varandra som var viktigare och hyllningen till vår tid på Anderson!

Jag med mina kompisar Victoria från Argentina och Vini från Brasilien och min lärare Terri på min Senior Night.

Akademiska, fritid och allt runt omkring

Akademiska

Personligen så hade jag inga problem med skolan. I början var språket lite utmanande – men det blir bättre ju mer man tränar. Hade jag pluggat i Sverige hade jag förmodligen läst inom Civilingenjörs-hållet men i USA ville jag läsa något jag bättre kunde ta med mig hem – så jag valde Business. Det fina med USA är att man i själva verket inte behöver bestämma sig direkt. Utan man kan läsa några kurser/terminer innan man behöver bestämma sig. Jag bestämde mig för Supply Chain Management och Accounting i början av 3:an. Även fast många tycker det är besvärligt att läsa de generella kurser som skolan i USA kräver – var det ett sätt för mig att lära mig det amerikanska systemet samt bättre på min engelska.

En stor skillnad jag kände på lärarna i USA var att många av mina business lärare faktiskt inte var lärare i grunden. De flesta av dem hade varit framgångsrika inom specifika områden. Många var  ”pensionerade” från sitt jobb för att sedan lära ut. För mig var det häftigt att ha lärare som inte bara lärde ut, utan de pratade från egen erfarenhet också.

För er som oroar er för engelskan och att vara internationell i ett amerikanskt klassrum kan jag säga att för mig har det varit positivt. Många lärare är väldigt nyfikna om olika kulturer. I många av mina kurser har vi jämfört Sverige och USA. Ett utmärkt sätt för dig att bilda en relation till din lärare. Många lärare och elever ser upp till de internationella eleverna och hur hårt de har kämpat för att de sig dit de kommit. Många tycker det är en styrka att kunna prata mer än ett språk.

International community

På college finns det otroligt mycket klubbar eller events som anordnas för och av studenter. Som fotbollspelare rör mig som mycket runt sitt lag, men på Anderson var vår ”International Students Organisation” väldigt stark. Det var en klubb för alla internationals. Vi hade egen byggnad på campus där vi kunde hänga under dagarna och flera gånger i månaden anordnades det olika events. Det kunde vara allt från pizzakväll och fifanight till att anordna en International Festival för hela skolan. Det var ett otroligt roligt gäng, där alla internationella faktiskt var med. Där träffades vi från olika länder och sporter, och kunde bygga vår egna lilla familj.

Mitt Sophomore year blev jag invald i organisationen. Som Senior blev jag vald som ”president” så jag fick styra och bestämma och fördela pengar på olika aktiviter. Fick även under min tid arbeta på det internationella kontoret vilket gjorde att jag fick lite extra fickpengar varje vecka. Detta är saker som kanske inte ser så märkvärdiga ut, men det är saker som amerikanerna älskar att se på ett CV!

Jag med mina fotboll- och internationella kompisar på ett av skolans många event!

Efter USA?

Många undrar vad man ska göra efter sin tid i USA. Många program i USA kräver att man läser vidare, andra kan man använda direkt till att börja jobba. Går man business pratas det mycket om var man ska börja jobba eller göra sin praktik på. Jag hade flera lärare som uppmuntrade mig till att söka vidare till Graduate school på diverse toppskolor i USA. Sedan hade jag en annan lärare som tvingade på mig på ett lunchmöte med en person som jobbar på ett svenskt bolag som har filial i Anderson. Många lärare vill se att sina elever lyckas så att säga, och möjligheterna är många.

Från min examen i maj så har jag hunnit med mycket. Jag gjorde min sista sommar på Höga Kusten Turistservice där jag varje dag fick skryta om mitt hemma och allt det fina man kan göra där. Man får tycka vad man vill om Sverige, men direkt när man lämnar hemma så blir man lite av en patriot. Jag har även haft möjligheten att jobba på tidningen Sollefteåbladet hemma i stan. Det var en otroligt utveckling av karaktär, där jag fått bygga relationer med stans företagare. Det har varit otroligt lärorikt!

Reflektioner över Anderson

Även fast jag ofta tänker tillbaka på min tid på Anderson så har jag nog aldrig riktigt helt reflekterat över min tid på andra sidan Atlanten. Jag hoppade på det som en rolig grej för ett år för lite fotbollslir, men i slutändan återvänder jag efter fyra där jag endast kunna spela hälften av tiden. Även fast det finns mycket som kunde varit bättre, så ångrar jag inte mitt beslut av skola.

Jag har haft en otroligt fin tid på Anderson, och det har att göra med skolan egna fokus på ”community”. Jag har varit borta från min familj under längre tider, men samtidigt aldrig varit ensam. Det är nog det allra finaste med college. Hur man trycks in i ett lag på 30 pers, och förväntas göra allt med dessa människor. Idag bor några av mina bästa vänner på olika platser i världen, men trots det är de aldrig mer än ett telefonsamtal bort.

Vad tar jag med mig från min tid i USA?

Mer än mina vänner och minnen – har jag så mycket mer jag tar med mig. Språket i sig är ganska självklart bonus. Som student-athlete är time management a och o och förmodligen något du kommer bli påmind av typ hela tiden i ditt framtida liv. Men mest av allt är det nog den personliga utveckligen. Att bo i ett annat land överhuvudtaget tror jag utmanar en person på många olika sätt. Jag fick lov att bli väldigt självständig och ansvarstagen då jag inte hade någon annan som gjorde saker åt mig.

En sak som USA lärt mig är att vara framåt. Att våga prata med människor och att synas. USA är väldigt störst, bäst och vackrast, väldigt lite jantelagen, och även fast det kan ses på ett negativt sätt – så har det sina fina sidor också. Att stå upp för sig mer och säga vad man tycker, men också att synas och höras!

Idag lirar jag fotboll för kul, är med i ett innebandylag utanför säsongen och plojlirar handboll igen. Det är en speciellt känsla att flytta tillbaka hem till Norrland – men det i sig behöver inte vara dåligt.

Tack till min familj som gjorde allt möjligt och agerat stöttepelare på andra sidan jorden!

Jag i den klassiska examen klädseln på Andersons campus.

BOKA DITT MÖTE MED OSS

Anmäl intresse så kontaktar vi er så snart som möjligt.

Gratis intresseanmälan!